Learn from yesterday. Live for today. Hope for tomorrow.

Älskar att jag kan ringa gråtandes över senaste Grey's avsnittet till Ida och hon förstår precis.

Jag: Alltså jag är ju helt deprimerad nu. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli glad igen?!

Ida, med uppgiven röst: Nä jag vet. Men det går inte att göra nåt. Det är bara försöka komma över det...

Hahaha. Grey's nörderi på hög nivå.

Åh vad det knyter sig i magen när jag tänker på att jag snart får träffa mina underbara vänner och familj på andra sidan Atlanten! Det är nästan så att det kommer glädjetårar. Jag kan knappt förstå att det gått nästan två år sen jag träffade de flesta av dem. Kommer kännas konstigt men också helt fantastiskt! Längtar efter den där långa hårda kramen.

Mitt hjärta gör volter. Snart. Äntligen. Snart snart snart...

Vilken sjuk dag. Sandra och jag hade bokat in oss på Core. Gick in i hallen som var fylld med människor. Ställde oss nånstans i mitten. Tittade mig omkring, och ser bara gamlingar. Pensionärer överallt! "Konstigt, vilka slagskämpar till gamlingar som går på core!" tänker jag imponerat. Sedan börjar instruktören prata om att vi ska springa om på ytterkanten, så att det inte händer några kollisionsolyckor. "Okej... Sen när springer man under uppvärmningen till core?" tänker jag då. Konstaterar att de måste ändrat upplägget och funderar inte mer på det. Senare pratar instruktören om konditionsdelen. "Vänta nu, core har väl ingen konditionsdel..." tänker jag och tittar förvirrat på Sandra, som tittar på mig. Ser oss omkring, ser alla pensionärer än en gång, och brister ut i ett gapflabb. En söt liten gumma klargör "bas" och ler åt oss.

Väl inne på rätt pass så hamnade jag ändå bredvid en tant som envisades med att titt som tätt slå och rulla över mig. Så kan det gå! Förresten så kan jag för övrigt rekommendera Friskis och Svettis på Kungsholmen där de klokt nog skippat speglarna framför löpbanden (vad är dealen med det egentligen?!) och satt dem på en plats så man har utkik över hela gymmet (läs: alla hunkiga män med muskler) istället. Plus att de satt speglar på väggen bakom alla andra löpband, så du kan numera spana in folk framifrån OCH bakifrån utan att röra dig en millimeter. Genius!

  Bara för att konstiga saker envisas med att hända mig hela tiden så bjuder jag på Rocky Balboa bilden av mig, från sommaren 2011. Story of my life.

Åkte hem till Norrland i onsdags. Hade längtat hem ett tag och så ställde de in ett obligatoriskt seminarium. Så jag lät min impulsivitet ta över och köpte mig en enkelbiljett norrut. En timme senare var jag på G mot Arlanda. Sånt tycker jag är kul :-) Hade ialla fall en helt underbar paus från allting där uppe, även om jag dessvärre blev sjuk på samma veva. Men vad gör det? Fick ju träffa mina fina vänner och min familj, bada bastu, ta skogspromenader i det fina vintervädret, bli serverad... Nog hade man det bra under alla åren man bodde hemma alltid. Fast nog är det ändå rätt tungt åka upp till flickrummet ändå. Tur Moa och jag ska vara sambos i sommar då! :-) Inte lite fint vi kommer ha det. Nä, nu längtar jag till sommaren.... Sol, bad, kriminologi?!, USA, Frankrike, tjejmilen?!......... :-)

Sova nu. God natt människor!

Och i en stad kantad med kall betong så räddar hon mig varje gång. Som en fast grund i myllret av blinda människor håller hon siktet styrt på något större. Vi kanske vacklar på egen hand, men tillsammans kan vi bestiga berg av bekymmer med rasande stenar runtikring. För där du går känner jag mig hemma.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag vet bara att jag vill skriva.

Det har gått en tid nu sen jag senast skrev här. Jag skulle kunna påstå att jag legat begraven under en hög av statistikböcker. Men det är ju inte riktigt hela sanningen. Istället kanske jag skulle kunna säga att ett stort mörkt moln av statistikångest har hängt över mig. Ett tag undrade jag vad jag höll på med, varför jag var här. Allt jag visste var att jag inte var här för statistiken. Det tar t.o.m emot att ta ordet i min mun. Statistik. Men. Det kom en dag då den nådde sitt slut för detta läsår också.

Och mitt i allt, så känns allt så rätt. Jag skulle vilja skicka blommor och ett fint tack-kort till alla som fått stå ut med mitt gnäll över du-vet-vad (tänker inte ens nämna det ordet nåt mer). Samtidigt har jag lärt mig att så mycket här i livet handlar om ens egen inställning. Så nästa gång jag möter vad kan ses som hinder och gupp i vägen, då ska jag tro lite mer på mig själv och försöka hålla bort alla negativa tankar. För de hjälper verkligen ingen och allra minst mig själv.

Så när jag satt där och äntligen fick slänga mig in i psykologins värld igen kändes allt som det ska igen. Äntligen har jag fått ringa det där samtalet till pappa och glatt överrumpla honom med massa termer och begrepp. Berätta hur intressant dagen varit. Hur mycket jag lärt mig. Och hur mycket mer jag vill lära mig. Jag har saknat de känslorna. Men nu är de äntligen tillbaka, och det känns som att jag kan andas ut igen. Jag känner lugnet sprida sig över mig, och tänker att "ja, kanske är det här det jag ska hålla på med". För vem vet egentligen någonting säkert? Allt jag vet är att min framtid ligger i mina egna händer...

Att stå med båda fötterna på jorden. Att lyssna på magkänslan. Att känna sig värdefull. Att gå sin egen väg. Att vara stark i sig själv. Att våga visa sig sårbar. Att släppa någon in på livet. Att känna uppskattning. Att ge uppskattning. Att leva varje sekund. Att släppa all oro. Att ge allt. Att acceptera tillkortakommande. Att inse skillnaden mellan person och prestationer. Att känna sig vacker. Att kasta sig ut i tomma intet och hoppas på det bästa. Att älska sig själv. Att älska livet och allt som gör det underbart.

"Each morning when I open my eyes I say to myself: I — not events — have the power to make me happy or unhappy today. I can choose which it shall be. Yesterday is dead, tomorrow hasn't arrived yet. I have just one day, today, and I'm going to be happy in it."

Så självklart. Men ändå så lätt att glömma bort ibland. Att det finns kloka och fina människor på vår jord.

Den senaste tiden har jag gått runt och känt mig glad och lycklig. Jag har undrat varför, men nu undrar jag istället varför inte? Jag har inte allt, men jag har mycket. Mycket mer än jag någonsin kunnat begära, mycket mer än jag någonsin kommer behöva. Så, idag är jag lycklig. För att jag kan. För att jag förtjänar att vara det. För att jag har miljoner anledningar att vara det.